Det hade varit en blåsig dag när jag igårkväll begav mig till den brasilianska baren San Bahia i vieux Lyon. Vieux Lyon är som gamla stan. Trånga små mysiga gator med kullersten. Det känns verkligen som en fransk deckare a la Film Noir när man glider genom gatorna på kvällen.
Jag knackade på dörren, innifrån hördes brasiliansk musik a la samba och servitrisen tittade mig ögonen samtidigt som hon öppnade dörren för mig. "Bon soir" sa hon, "Bon soir" svarade jag och släppte hennes blick och gick mot baren. Bakom bardisken i trä stod en söt brasiliansk flicka och la patrone du bar, barägarinnan som Marcelo haft en affär med fem år tidigare. Hon tittade på mig och det fanns något i hennes blick som sa, "det finns något bekant med dig". Hon sade tyst "boa noite".
Jag tog mig upp på en av barstolarna intill bardisken och knäppte upp min jacka. Jag tittade på den söta flickan i baren och svepte några portugisiska hälsningsord över henne. "Boa Noite" och "Tudo bem?", "Tudo bom" svarade hon med lite exalterad glädje, kanske över att det var någon i hennes ålder där som också pratade portugisiska. Hon tittade på mig med sina bruna ögon. Jag vände bort blicken och tittade in mot rummet vart ifrån sambamusiken kom. Det var inte någon samba från en stereo. Det var riktig livemusik från ett inhyrt band.
En tant kom in samtidigt som ett manligt sällskap på siffran åtta, antagligen folk från ett och samma företag. Den lilla tanten staplade fram till stolen bredvid mig. I handen hade hon en massa böcker. Hon lade upp böckerna på stolen. "Quero uma Caipirinha, por favor" sa jag till flickan i baren. Hon nickade. Det tog ett tag och jag betraktade folket i rummet. Bredvid mig så stod det en fruktskål med limecitroner. Jag har ett speciellt foto på när Marcelo sitter med fem flaskor Cachasa, vid bordet i mitten av san bahia och ser helt avtuppad ut. Cachasa är den spritsort man använder för att göra den brasilianska spritdrycken Caipirinha som förövrigt består av lime, socker, och is.
Den gamla damen frågade mig "Vad är det för något du dricker?" "Det är en Caipirinha" svarade jag. "Vad kostar den då?" fortsatte hon. "Jag vet inte" sa jag. Nu blev jag själv nyfiken på vad den kostade, jag frågade flickan i baren som i ögonblicket var upptagen med att diska glas och fixa till nya Caipirinhas. Hon böjde sig fram över disken och sa "den kostar 7€"
Sju euro. För sju euro hade jag kunnat dricka sju st Caipirinhas på vissa ställen i brasilien. Men det här var frankrike och den här restaurangen är en av de få med brasiliansk personal och brasiliansk ägare i Lyon, om inte den enda brasilianska restaurangen. Samba. Musiken gick igång på högvarv och ut framför middagsätande gäster dansade ett inhyrt sambapar. "Show di bola" tänkte jag och försökte fånga ögonblicket genom att blunda, och känna smaken och ljudet av brasilien.
Tanten bredvid mig lutade sig mot mig och frågade "har du en euro?" "tyvärr" svarade jag. Hon vände sig om till två män som stod vid baren. Jag hade inte en euro. Jag hade 50st på en sedel. "Har ni möjligvis en euro?" hörde jag tanten fråga. Jag och barflickan tittade på varandra och log. Sambadansarna hade tagit sig upp för de få trappstegen till oss. Där slog de runt och tjejen var väldigt sexig med fina former och ett leende som aldrig lämnade hennes munn.
Tanten hade fått in en kaffe och jag tänkte att det hade varit dags för en ciggarett nu om det hade varit så att jag rökte. Jag tog en tandpetare istället och satte i munnen. Utanför hade regnet börjat ösa ner och folk tog skydd av sina jackor för att inte bli blöta. Jag tittade på den brasilianska flaggan. Tanten frågade bartendern "Vad är där i en sådan, det är väl utan alkohol?" "Nejdå, det är brasiliansk rom i den" Hon tog fram flaskan och visade "40%, riktigt starkt" "ohhhh sa tanten, det där kan jag inte dricka, då kan jag inte ta mig hem" Samtidigt så slog jag en blick mot hennes böcker. På den ena stod det "Opium" med stora bokstäver och på den andra stod det "Profetsior av Nostradamus" "hmm" tänkte jag.
Showen var slut. Jag viskade till flickan i baren "quero pagar" och så lämnade jag över min femtiolapp. Hon tog den och gick till kassan. Där lämnade hon över den till La Patron. Det tog en stund, sen fick jag tillbaks mina pengar samtidigt som jag fick ett Obrigada med samma "jag känner igen dig från någonstans men jag kan inte säga vart" blick som innan. Nästa tisdag ska jag gå dit igen och kanske avslöja mig lite till. Just nu är jag bara den mystiska portugisisktalande personen i baren som inte säger så mycket.
Jag reste mig upp, knäppte jackan och slog en hastig blick upp mot den brasilianska flaggan. Sen öppnade jag dörren. Regnet vräkte ner. Jag fällde upp hettan och satte första foten på kullerstenen. I gatlyktans ljus vandrade jag hemåt i min älskade stad Lyon.
skriven
Fasen, sätt på henne! :-)