Det var någon gång i slutet av April 2002 och jag satt och spelade Grand Theft Auto 3 på mitt nya PS2. Grafiken imponerade på mig och spelet var riktigt stort i jämförelse med allt annat jag någonsin spelat.
*Doink* lät det från brevlådan utanför när locket slog ner. Hunden skällde vid dörren. Posten hade kommit.

Jag traskade ut med förhoppningar om att inte bli besviken om mitt nybeställda Pro Evolution Soccer inte hade kommit. Jag öppnade sakta lådan. Weeeeee! där låg det. Jag gick med raska steg in i vardagsrummet och lämnade inte soffan på 3½ timme.

Det var VM-år och det snackades en massa om Zlatan Ibrahimovic. Mest om hans armbågar och uttalanden. Men I PES skulle fotbollsspelaren Ibra få tala. Han var inte vidare bra på någonting förutom en någotsånär bra teknik och en "Post Player" stjärna. Post player stjärnan i PES betyder att man har större chans att få med sig bollen när man utmanar en annan spelare.

I dagar satt jag och simulerade ett kommande VM och försökte vinna det på högsta svårighetsgraden med Sverige.

I juni packade jag ner mitt PS2/PES och åkte till Brasilien under en tremånaders period för att bo och hälsa på min kompis Marcelo från Frankriketiden. Månaderna i Brasilien var nog något av de bästa som hänt mig. Jag fick så otroligt mycket nya vänner, fick lära känna en kultur som jag nu älskar, samt att jag träffade en mycket fin flicka.

Om man ser till min PES erfarenhet så blev det en återvändo till något gammalt fast ändå en bra erfarenhet. I Brasilien spelade alla den sista versionen av Winning Eleven till Playstation 1. Folk hade gjort patchar (de såldes överallt som piratkopior) och således kunde man välja mellan alla Brasilianska klubblag att spela med. Häftigt, och jag som hade koll på Ronaldinho Gaucho från tiden i Frankrike spelade med hans gamla lag Gremio. Jag spöade brassarna en efter en och var bäst på spelet. Något som jag fick igen när vi spelade riktigt fotboll. Där var jag den store svensken utan teknik. Folk kände till Kennet Andersson, men jag ville helst bli jämförd med Tomas Brolin som var min store fotbollsidol efter VM 94. Den riktiga fotbollen som spelades överallt var något jag blev minst sagt chockad av. Det gick så snabbt och det tog ett tag för mig att komma in i direktspelandet. Jag fick ofta spela på topp och tillsist lärde jag mig en hel del nya grejer och gjorde en del mål, till brasilianska applåder. Tyvärr så har jag varit en lat fotbollspelare i verkliga livet och inte deltagit på en vinterträning sen jag slutade i Eskilsminne 1999.

Man skulle kunna tro att vi spelade mycket PES till PS2 men så blev det inte. I Brasilien blev det svartvitt på alla tv-apparater vi testade på, så varje gång vi spelade Brasilien - Sverige kändes det som VM finalen 1958. Lite nostalgiskt men inte så kul när man inte kunde se klar skillnad på spelarnas dräkter.

I Brasilien så kände ingen som jag träffade till Alvaro Santos som då 2002 spelade för Helsingborgs IF. De kände dock till klubben América och Rogério Silva som spelade för HIF en sommar. Konstigt. Innan jag åkte hem fick jag dem alla att konvertera till HIF-fans med hjälp av pins jag tagit med mig hemifrån, jag blev Santos fan. En kompis frågade mig om det inte fanns möjlighet för mig att skicka en version med Allsvenskan där de kunde få spela med HIF. Jag ljög och sa att jag skulle fixa det. Jag skämdes nog lite för att folk bara satt här hemma och spelade FIFA 2002. Usch. Att spela FIFA var som att svära i kyrkan i Brasilien. Det var i samband med att jag såg de utsökta uppdateringarna som brasilianska fans knåpat ihop som jag tänkte att kan de så kan jag också.

Brasilien vann VM när jag var där. Något som det har jag aldrig upplevt fotbollsmässigt. Vi körde runt i en bil och bara tutade med en jättebrasiliansk fotbollsflagga. När Brasilien slog ut England i kvartsfinalen var jag den som skrek högst när Rivaldo kvitterade till 1-1 mot England. Det var då jag blev helaccepterad som halvbrasilianare fast att folket där kallade mig Sueco, vilket inte alls störde mig för jag tyckte det lät bra.

När jag återvände till Sverige hösten 2002 så föll jag tillbaks in i en mörk och grå vardag. Det var så trist här hemma tillskillnad mot allmänglada Brasilien. Mina uppdateringsplaner med HIF och Allsvenskan lades på is och det kändes som om min enda tröst i höstnatten var konversationer med Brasilianare över Internet. I Oktober släpptes dock Pro Evolution Soccer 2. När jag för första gången spelade det så förundrades jag över grafiken. Den var jättesnygg. Men under ytan... där fanns det fel... alldeles för mycket fel...

I nästa del så fortsätter jag att titta närmre på själva spelen och deras innehåll för att sakta men säkert ta mig fram till dagens version...

Konamis fotbollsspel - Del 3

Retro Kommentera
Det var någon gång i slutet av April 2002 och jag satt och spelade Grand Theft Auto 3 på mitt nya PS2. Grafiken imponerade på mig och spelet var riktigt stort i jämförelse med allt annat jag någonsin spelat.
*Doink* lät det från brevlådan utanför när locket slog ner. Hunden skällde vid dörren. Posten hade kommit.

Jag traskade ut med förhoppningar om att inte bli besviken om mitt nybeställda Pro Evolution Soccer inte hade kommit. Jag öppnade sakta lådan. Weeeeee! där låg det. Jag gick med raska steg in i vardagsrummet och lämnade inte soffan på 3½ timme.

Det var VM-år och det snackades en massa om Zlatan Ibrahimovic. Mest om hans armbågar och uttalanden. Men I PES skulle fotbollsspelaren Ibra få tala. Han var inte vidare bra på någonting förutom en någotsånär bra teknik och en "Post Player" stjärna. Post player stjärnan i PES betyder att man har större chans att få med sig bollen när man utmanar en annan spelare.

I dagar satt jag och simulerade ett kommande VM och försökte vinna det på högsta svårighetsgraden med Sverige.

I juni packade jag ner mitt PS2/PES och åkte till Brasilien under en tremånaders period för att bo och hälsa på min kompis Marcelo från Frankriketiden. Månaderna i Brasilien var nog något av de bästa som hänt mig. Jag fick så otroligt mycket nya vänner, fick lära känna en kultur som jag nu älskar, samt att jag träffade en mycket fin flicka.

Om man ser till min PES erfarenhet så blev det en återvändo till något gammalt fast ändå en bra erfarenhet. I Brasilien spelade alla den sista versionen av Winning Eleven till Playstation 1. Folk hade gjort patchar (de såldes överallt som piratkopior) och således kunde man välja mellan alla Brasilianska klubblag att spela med. Häftigt, och jag som hade koll på Ronaldinho Gaucho från tiden i Frankrike spelade med hans gamla lag Gremio. Jag spöade brassarna en efter en och var bäst på spelet. Något som jag fick igen när vi spelade riktigt fotboll. Där var jag den store svensken utan teknik. Folk kände till Kennet Andersson, men jag ville helst bli jämförd med Tomas Brolin som var min store fotbollsidol efter VM 94. Den riktiga fotbollen som spelades överallt var något jag blev minst sagt chockad av. Det gick så snabbt och det tog ett tag för mig att komma in i direktspelandet. Jag fick ofta spela på topp och tillsist lärde jag mig en hel del nya grejer och gjorde en del mål, till brasilianska applåder. Tyvärr så har jag varit en lat fotbollspelare i verkliga livet och inte deltagit på en vinterträning sen jag slutade i Eskilsminne 1999.

Man skulle kunna tro att vi spelade mycket PES till PS2 men så blev det inte. I Brasilien blev det svartvitt på alla tv-apparater vi testade på, så varje gång vi spelade Brasilien - Sverige kändes det som VM finalen 1958. Lite nostalgiskt men inte så kul när man inte kunde se klar skillnad på spelarnas dräkter.

I Brasilien så kände ingen som jag träffade till Alvaro Santos som då 2002 spelade för Helsingborgs IF. De kände dock till klubben América och Rogério Silva som spelade för HIF en sommar. Konstigt. Innan jag åkte hem fick jag dem alla att konvertera till HIF-fans med hjälp av pins jag tagit med mig hemifrån, jag blev Santos fan. En kompis frågade mig om det inte fanns möjlighet för mig att skicka en version med Allsvenskan där de kunde få spela med HIF. Jag ljög och sa att jag skulle fixa det. Jag skämdes nog lite för att folk bara satt här hemma och spelade FIFA 2002. Usch. Att spela FIFA var som att svära i kyrkan i Brasilien. Det var i samband med att jag såg de utsökta uppdateringarna som brasilianska fans knåpat ihop som jag tänkte att kan de så kan jag också.

Brasilien vann VM när jag var där. Något som det har jag aldrig upplevt fotbollsmässigt. Vi körde runt i en bil och bara tutade med en jättebrasiliansk fotbollsflagga. När Brasilien slog ut England i kvartsfinalen var jag den som skrek högst när Rivaldo kvitterade till 1-1 mot England. Det var då jag blev helaccepterad som halvbrasilianare fast att folket där kallade mig Sueco, vilket inte alls störde mig för jag tyckte det lät bra.

När jag återvände till Sverige hösten 2002 så föll jag tillbaks in i en mörk och grå vardag. Det var så trist här hemma tillskillnad mot allmänglada Brasilien. Mina uppdateringsplaner med HIF och Allsvenskan lades på is och det kändes som om min enda tröst i höstnatten var konversationer med Brasilianare över Internet. I Oktober släpptes dock Pro Evolution Soccer 2. När jag för första gången spelade det så förundrades jag över grafiken. Den var jättesnygg. Men under ytan... där fanns det fel... alldeles för mycket fel...

I nästa del så fortsätter jag att titta närmre på själva spelen och deras innehåll för att sakta men säkert ta mig fram till dagens version...